jag satt och gjorde födelsedagskort på en bänk i en gympa-sal i den kyrkan jag kommer ifrån. det var pappersremsor över hela golvet och jag hade halvtorkat lim på fingrarna. Det var dessutom ekande tyst i lokalen, utom jag som andades, och utbytte några ord ibland med mig själv. Sen kom en person jag känner in i rummet och vi hade inte sett varandra på minst tjugo år. så jag blev glad och hoppade upp i dennes famn och vi kramades hårt, och länge. vi bara såg varandra in igenom ögonen och in i hjärtats botten och allt annat runt omkring blev liksom suddigt. pappersflisorna blev sammanhängande och det brände bakom tinningen. Sen försvann personen och kvar stod jag, ensam och stirrade in i en vägg. När jag vände på mig hade en kille jag känner lagt allt skräp i fina högar och städat hela salen. jag sa tack. han undrade varför jag inte kramade honom när jag nyss hade kramat den andra personen. "Har du stirrat?" sa jag, det ville han inte erkänna men han tyckte det var orättvist att bara vissa får en kram när han aldrig blivit kramad i hela sitt liv.
"Det har du visst det." sa jag.
det var det jag drömde.
Bra skrivet, texten tar tag i något undermedvetet, existensiellt. Samtidigt jordnära och med glimten i ögat. När du fångar dina drömmar i ord och texter och improviserar fram melodier, kan du lätt spela in och lägga ut. Det blir så bra. Med din lyriska röst och närvaro kan du tillföra poesi och göra dagarna meningsfulla för många som behöver det. En bristsjukdom i dag är att folk saknar kontakt med sitt innersta. Att läsa dina texter kan du vara ett stöd att komma ner från ytan. Djup ropar till djup.
SvaraRadera